En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.
—Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon, steg ut och lämnade dem tillsammans.
Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra här, förbli ostörd och sova gott.
Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.
Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
—Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte ändra dig.
Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa hästar för morgondagen.
—Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere, att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.
Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!
Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.