Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.
Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om nätterna, att du drömmer?
—Jojo, vad det händer.
Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du var ett litet barn?
—Jag? jag drömde i Arboga i natt.
Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?
Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.
Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt, men väl förut.
—Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.
Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även då dina bägge händer så här sammanknäppta?