—Dött?
Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och lät barnen gå där.
—Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge den över mig.
Albert teg: han klappade barnen på hjässan.
—Ack, du tycker om små barn! utropade hon.
Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar, Sara, var ogif ...
—Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar dem.
Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.
—Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt ... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst, som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.