Sedan Ryssarne tvingat Furumark att gifva sig, framkastade de också en kolonn till Löfånger, för att på samma sätt taga Dunker; men den kom för sent. Om Dunker icke fattat ett raskt beslut, i tid uppbrutit, utan skickat och förfrågat sig, och begärt förhållnings-order, så hade samma öde hotat honom som Furumark. Men med min kännedom om hans karakter är jag öfvertygad, att han likväl aldrig skulle gifvit sig, och styrkes i denna min tro derigenom, att han, då han den 5 Juli befann sig i en lika äfventyrlig ställning, icke gaf sig.
Straxt efter den 15 Maj inföllo flere varma dagar med solsken; hafsisen blef härigenom mindre säker, och Ryssarne nödsakades att inställa alla vidare kringrännings-försök.
Men Umeå, der arméens förråder af alla slag befunno sig, och hvarifrån dessa i hast icke kunde bortföras, hotades likväl nu åter af ett fiendtligt besök. Den lilla Finska trupp, som nu mera återstod, utgjorde blott något öfver 700 man, och var således högst otillräcklig att försvara denna stad emot de 7,000 Ryssar, som voro i anryckande. I denna vådliga ställning emottog general von Döbeln befälet efter grefve Cronstedt, hvilken afreste till Stockholm. För att vinna tid att rädda de i Umeå befintliga dyrbara förråder, började Döbeln genast att underhandla med Ryska generalen Schuvaloff, och en konvention afslöts, i följd hvaraf fiendtligheterna skulle inställas till den 6 Juni; men Svenska trupperna utrymma Umeå den 31 Maj och hela Westerbotten den 3 Juni. Med den honom egna verksamhet vidtog Döbeln straxt i början ändamålsenliga åtgärder, och uträttade hvad som knappast syntes verkställbart. Tio köpmansfartyg, hvilka ännu den 24 Maj lågo aftacklade, afseglade redan den 28 och 29 fullastade med kanoner och andra kronans tillhörigheter. — Den 1 Juni stodo vi på södra sidan om Umeå elf.
Vid Juni månads början aflöstes åter general v. Döbeln, som emottog befälet i Jemtland, af general Sandels, hvilken varit frånvarande, men återkommit till hären, och nu fann sin fordna brigad så mycket förminskad. Vi förlades utmed Lögdeå elf, på Ångermanlands gräns emot Westerbotten; Savolaks jägare inqvarterades på Nordmalings kyrkovall. Under loppet af denna månad tilldrog sig för öfrigt intet anmärkningsvärdt. Högqvarteret fortfor att vara i Hernösand.
Sedan underrättelse inlupit; att Ryssarne, af fruktan för de Svenska fartyg, hvilka kryssade utmed kusten, fördelat och försvagat sin här vid och omkring Umeå, samt att bron öfver Umeå elf af vårfloden blifvit upprifven, uppbröto vi den 1 Juli, och började rycka framåt, för att uppsöka fienden. Men vi kommo för sent, och detta tillskrifver jag den nödvändighet, i hvilken general Sandels befann sig, att, innan han kunde företaga något, förut rådfråga den på tjugu mils afstånd boende öfverbefälhafvaren, hvarigenom tiden gick förlorad. Ryssarnes förlägenhet och villrådighet var i första ögonblicket ganska stor; de hopsamlade alla hästar de kunde komma öfver, och deras tross stod flere dagar påpackad och färdig att afgå. Om Sandels då genast kunnat begagna sig häraf, anfallit fienden under dess första bestörtning och medan dess stridskrafter voro skingrade, så hade han säkert haft framgång; men sedan Ryssarne hunnit hemta sig, samt insågo att de ej hade att befara något af de Svenska fartygen, fattade de åter mod och sammandrogo sina spridda trupper, som då blefvo oss vida öfverlägsne. Vi blefvo sedermera, den 5 Juli, sjelfve slagne, hvilket ej skett om vi förekommit fienden, och i tid angripit honom.
Vi hade framryckt endast två och ⅜ mil, då vi erforo att en större Rysk styrka, under general Alexeieff, sammandrogs vid Norr- och Sörmjöle byar. Denna underrättelse föranledde general Sandels att göra halt vid Hörnefors bruk, trupperna bivuakerade, och en Svensk brigad anlände till vår förstärkning.
Den 2 Juli anbefaltes öfverste Edelstam, att med Finska brigaden, som nu bestod af tre bataljoner, 2:ne 6:pundiga kanoner och 16 dragoner, drifva fienden från Sörmjöle, ¾ mil från Hörnefors, samt, om möjligt, att äfven gå till Norrmjöle. Sedan han framryckt ⅜ mil nära Sörmjöle, gjorde han halt och utsände major G. Ehrenroth med 58 man, att undersöka fiendens styrka och ställning. Ehrenroth hann blott ⅛ mil framåt, då han stötte på en Rysk fältvakt af 60 man, hvilken drifs tillbaka och förföljdes ända till Sörmjöle. I en liten skog nära denna by hade fienden utställt en betydligare trupp i bakhåll, hvilken nu framryckte och sökte afskära Ehrenroth; men medelst rådighet och köld lyckades det denne, att genom skogar och myror rädda sig, med en förlust af blott tre man. Edelstams hufvudstyrka blef straxt derpå anfallen; men efter ett par timmars träffning, hvarunder fanjunkaren Costian och tvenne soldater sårades, drogo Ryssarne sig tillbaka, och Edelstam återvände till Hörnefors.
Sedan Kossacker, understödde af infanteri, den följande dagen (d. 3) visat sig nära Hörnefors, anbefaltes öfverste-löjtnant Bosin att utrycka med 200 man, och undersöka om Ryssarne ernade företaga något nytt anfall eller endast åsyftade en rekognoscering. Detta detaschement hade knappt kommit 1000 alnar framom vår fältvakt, då det blef anfallit; en liflig fäktning uppstod, och fienden tillbakadrefs omkring ⅛ mil, der han erhöll förstärkning. Tvenne bataljoner ankommo också till öfverste-löjtnant Bosins undsättning; men som Ryssarne drogo sig tillbaka till Sörmjöle, och syntes hafva haft för afsigt att endast rekognoscera, inställde denne allt vidare förföljande. Löjtnanten vid Savolaks jägare, baron Wrede, som anförde förtruppen, erhöll under denne träffning en kontusion i hufvudet, och tvenne soldater blefvo sårade. Ryssarne förlorade tvenne fångar och några man dödskjutne.
Den 5 Juli blefvo vi angripne vid Hörnefors. General Sandels yttrar väl, i sin ingifna rapport, att han väntat sig detta anfall; men jag vågar försäkra, att han aldrig tänkte låta det komma derhän. Genom en tillfällighet fick jag, den 5 om aftonen, af öfverste-löjtnant Dunker veta, att sedan Sandels blifvit underrättad, det generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj med 1500 man ankommit till Umeå, derifrån de troddes snart vidare anrycka, och förena sig med den fiendtliga styrkan omkring Sörmjöle, hvarefter ett anfall var att befara, så hade denne general beslutit, att morgonen derpå rycka fram och angripa Ryssarne, innan de omnämnda förstärkningarne hunnit anlända. Och detta rättfärdigar Sandels ganska mycket. Ty om han verkligen väntat sig att så snart blifva anfallen, så hade det varit ett stort fel att qvarstadna vid Hörnefors, der, enligt Sandels egna ord, i hans rapport af den 7 Juli, ”positionen var omgifven af mycket couperad terrain, tät skog och mellanliggande hus och gårdar, och fienden dessutom å sin sida hade fördelen af höjderne, samt den omständighet tillkom, att stället, der artilleriet bordt agera, var för trångt för användandet deraf.” Utom dess ledde från Sörmjöle, hvarest Ryssarne stodo, en väg genom skogen gerad till Ångersjö, vid stora landsvägen, ¾ mil bakom vår rygg. Att afbida Ryssarnes anfall, på ett ställe der högra flygeln, i och för de många derstädes befintliga vadställen öfver ån, var illa försvarad, den venstra utan minsta svårighet kunde kringgås, och hela ställningen för öfrigt tagas i ryggen vid Ångersjö, hade aldrig kunnat vara general Sandels afsigt, utan att åtminstone hafva besatt vägen till sistnämnde by, och utan att på venstra flygeln låta göra nödiga förhuggningar. General Sandels skulle icke heller då hafva tillåtit hela Savolaks jägare officers-korps att bo uti ett torp, ⅛ mil bakom truppen. Ryssarnes anfall var alldeles oväntadt.
Men äfven Ryssarne förhöllo sig här ganska oklokt. De anföllo oss om aftonen, straxt efter kl. 9, då våra trupper ännu hastigt och lätt kunde uppställas. Hade de angripit oss två eller tre timmar sednare, då vi hunnit insomna, och genast låtit en större styrka rycka fram från Sörmjöle till Ångersjö, så hade de tagit oss i ryggen och för oss afskurit återtåget.