Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde. Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.

I Finland gick det sannerligen ganska bedröfligt, illa och långsamt. Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne, för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas, och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån sex och trefjerdedels mil. — Det syntes tydligen, att det icke var något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och verksamhet, när han ville.

Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde, förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.

Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden. Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000 man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning; och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde, att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki, Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio, Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och 870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka, beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:℔ hö, 1000 L:℔ kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden. Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. — Något större bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. — — Efterverlden må döma om han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad visa:

Men gick när man borde stå stilla,

Men stadnade när man bordt gå;

Man segrade alltid — men illa;

Ty baklänges gick det ändå.

Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra derom meddela några omständigheter.

Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva, för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut blifvit insända till Sveaborg.