Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth. Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner, att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth, vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth, och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad. Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit 4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve Cronstedts brigad, som här blef slagen.

Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under general Adlercreutz’s anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz derom gjorde i sin ingifna rapport.

Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag, naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men Adlercreutz biföll icke dertill.

Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld, af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska jägarenas reträtt, och yttrade: ”vi skola ju framåt, och de tusan dj—ne gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka.” Tujulin befalte genast begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt. Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen. Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd. Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil, voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg. Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras sårade fötter och sjuka tår. ”Voi, voi! minun jalkani!” (aj, aj, mina fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta. Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun: ja; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo, desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade. Men Savolaks jägare svarade: ”Björneborgarenas tapperhet är förut nog känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna, tillhör oss såsom jägare.” General Adlercreutz kunde ej förmå dem att emottaga aflösning. ”När vi vika tillbaka,” sade de, ”då må herr generalen aflösa oss.” — En sådan anda lifvade Savolaks jägare!

Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. — Nedanför backen, der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster, sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att afskära fiendens återtåg åt Savolaks. — Ryssarne hade således, i sin närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas, om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.

Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter. Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne 6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning. Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning, genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven. Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz’s uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man, nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden, emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes, anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro med i elden.

I denna ställning fortfor striden en god stund, utan att något derigenom afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker, uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by, der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver, att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven, samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska högra flygeln — och något vidare anfall behöfdes icke, — om han blott med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden; men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning, samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by, ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra ställning, i hvilken de befunno sig.

General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel. Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. — I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt, och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort förut hade stått.

Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt, efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl Magnus v. Fieandt till sina kamrater: ”så gerna som vi stå här overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med.” Derpå aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna drabbning.

Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit, under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid detta tillfälle.