Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. — Å hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt egendomliga, men mycket olika kulturlif.
Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen — ty skriftecken voro obekanta — härstammade från Solen.
Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.
Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de kringboende stammarne för sig.
Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande folkstammar karakterisera incakungarne.
Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med infödingarne.
Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.
Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning, utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala. Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och blommor i offergåfva.
Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket vii och omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.