Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att framföra sina lyckönskningar.
Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka, hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»
Ett moln gled öfver Incas ansigte.
»Hvad begär du?»
»Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»
»Hvad jag har kärast ...!»
Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.
Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i beskådande.