Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.
Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde — den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är synlig för allas blickar.
En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg 109 den gryende dagen ännu ej förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.
Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.
Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen, hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och följer den vaknande morgonen.
Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela. Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.
Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.
Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka — det är solens förposter, som börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.
Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma fram dragande med 110 sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka, deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.
Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa hans exempel.