Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.
I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och öfverläggningsrum och till — badrum. Detta gemensamma kallades 152 Estufa. Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer, föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita, bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden svårligen kunde tillintetgöra dem.
Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med pilspetsar i bjärta färger.
Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.
I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de derinne sina tacksägelsefester.
Detta folkslag, som i forntiden räknades i 153 hundratusenden, försvinner nu mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.
Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning och tillbedja solen.
Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.
När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger ned från sina tak och ceremonien är slut.
Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma tillbaka till dem — från solen.