Begrafnlngsdagen inföll, och Walter ville nödvändigt ledsaga sin maka till dess hvilorum: man motsatte sig icke hans önskan. Stilla och allvarsam inträdde han i kyrkan, der Marenius höll ett vackert tal öfver den aflidnes tålamod och undergifvenhet under alla plågor och olyckor. Alla gåfvo derunder akt på den olycklige enklingen, hvars anletsdrag, mot slutet af ceremonien, antogo ett nästan gäckande uttryck. Förfärad af dess tecken till nytt vansinne, lemnade man kyrkan; men under hemvägen var han stilla och sluten inom sig sjelf.

Till allas förundran bar han sig ganska förnuftigt åt vid gästernas ankomst till begrafningsgården, och talade redigt i flere ämnen under några timmar; men på en gång försvann han, stängde sig in i sitt rum och larmade långt in på natten. Mången trodde då att allt hopp om bättring var förbi.

Begrafninsgästerna voro skingrade. Marenius, som bebodde den kammare som varit Walters arbetsrum, gick der fram och åter under sorgliga tankar. Lovisa hade på sin dödssäng gifvit honom förtroende om sin mans och Lottas förhållande, såvida hon kände det sjelf. Hon trodde att Lottas hårda ord ingifvit honom ånger öfver sitt brott mot ett kanhända högtidligt löfte, som han för en eller annan orsak gjort, att ej ingå i prestaståndet, och att detta rubbat hans förstånd. Marenius hyste väl inom sig en annan tanke, motsade henne dock icke och tröstade henne med den försäkran, att en ändamålsenligare behandling samt ombyte af vistelseort skulle verka välgörande. Han lofvade att vara en broderlig vän för Ville, en faderlig uppfostrare för hennes dotter, en son för den gamla modren.

Det var med tanken på de dyra pligter han åtagit sig, som Marenius nu vandrade i sitt rum. Hvarje gång han kom till öfra ändan, varseblef han på väggen nära fönstret en upphöjning, likasom om något varit doldt bakom tapeten; slutligen beslöt han göra en undersökning, och fann …. det af Lotta skrifna omslaget kring prestkragorna, som äfven voro der, tillika med de öfriga papperen. Det var således den "onda talisman", som Walter sagt sig undangömt för allas blickar…

* * * * *

Vi slute berättelsen med ett utdrag af ett bref, skrifvet af Marenius till sin vän doktor X, mot slutet af sommaren.

"Som en nyhet meddelar jag dig den glädjande underrättelsen, att Walter förbättras ögonskenligt. Han öfvertalades lätt att i barons och Villes sällskap göra en resa till Lovisa hälsokälla och gvarstadna der några veckor; under tiden gjordes här några förändringar med rum och möbler, på det ingenting skulle påminna honom om det gamla eller den sistförflutna tiden. Sitt förhållande som kyrkoherde tyckes han helt och hållet hafva glömt, och är glad att jag tjenstgör; han synes fägna sig öfver att få njuta af mitt umgänge. Sjelf anser han sig vara en rik egendomsherre, och gör många och stundom kloka förslager till ändringar och förbättrande af arbetsfolkets vilkor. Han låter kalla sig brukspatron…"

"Stundom äro väl hans tankat mera fövvirrade, men skingras lätt genom åsynen af haus lilla flicka, som han mycket älskar. Jag hoppas allt godt af tiden och nyttiga förströelser vid jordbruket, som han med ifver omfattar. Men först och sist af det evigt bcestående ordet."

"Jag bekänner att hans öde legat blytungt på min själ, emedan jag på sätt och vis anfcr mig som en orsak till hans lidande. Hvarföre skulle jag öfvertala honom att ingå i ett kall, som är så ansvarsfullt, när han ej egde sann kallelse?… Men himlen vare mitt vittne att jag menade väl. Jag trodde att det fritänkeri han fordom affekterade i vissa sällskaper, var tillgjordt — ty med mig gjorde han det aldrig — och om det till äfventyrs skulle qvarlemnat något frö i hans själ, skulle det snart fövqväfvas af det allt upplysande ordets kraft, samt han förädlas genom helgad kärlek till ett godt och ädelt qvinnohjerta; men ack, det var icke så väl… hans känsla för könet var endast beräknad sinlighet…"

"Hvilken skada, att ett sådant förstånd skulle samla i mörkret öfver de eviga sanningarna!"