«Din far och farbror äro bra olika bröder,» anmärkte Leonna. «Vet du jag tycker riktigt om onkel Ludvig.»
«Vill du kanske blifva min tant?» frågade Ottilia skämtande, men tillade sedan allvarsamt: «O om du kände honom så väl som jag! För mig har han varit en far, i detta ordets ädlaste mening. Du kan ej tro huru god, huru hjelpsam han är mot alla, äfven för Ottos framtid har han lofvat draga omsorg, ty min far — — men just för det att det är min far, så låt oss tala om något annat.»
«Din styfmor till exempel,» inföll Leonna leende.
«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! —..... Du har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig: ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»
Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde, sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»
«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.
«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? — och den som är dotter i huset» — — frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»
«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.
«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda sig granna.» — — —
«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt henne Ottilia.