«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra litet försmädligt.
Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe. Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.
Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.
Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket. «Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade han.
«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.
«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans vän.» —
«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.
«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän är för» — —
«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem. Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.
Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt vara i sitt element denna afton.