«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot. Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till henne, som i det samma lade bort sina böcker.»
«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes upp.»
«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn! Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»
«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga; blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de förstodo hvarandra utan ord.»
«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog — stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»
Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»
«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka, att hon var hans mörderska!»
«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar, innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»
«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven, och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen; hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig omtala dem.»