Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.
«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna. «Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång. Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» — — —
Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.
Måhända ha sällan — o att vi kunde säga aldrig — tvenne syskon som så sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var lika litet hågad för meddelande som den andra.
Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge det minsta skäl för sin otidiga oro.
En konturteckning af Petter Nordenskans.
Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde storskola; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.
Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man gaf honom med nöje det afsked han begärde.
Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.
Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen — och dem tröttnade han snart vid — befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m. m.