Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.
Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni vill köra ut oss i mörka natten heller!»
«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»
Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då, när svågers kammare är ledig?»
«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.
«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara resultatet af beskickningen.
«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville begagna rummet under hans frånvaro.»
«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen. Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de så nogräknade.»
«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans rum.»
«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»