I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada, fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.
Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt af en rysk officer och dess folk.
«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes anvisning.
Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande, brändernas sammanstörtande. — — — —
När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af hustrurna en vink att följa sig.
När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en dylik börda.
Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån oss. —
«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.
«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han antingen ej ville eller kunde svara mig.
När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en liten flicka.