Feodor.
När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.
Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.
«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»
Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»
Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.
Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.
Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.
«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.
«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —