Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra — äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —
«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin husbonde?»
«Allt vet löjtnanten också!»
«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera enträgen.
«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.
«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»
Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.
Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.
Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.
Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»