Synbarligen sårad af denna näsvisa anmärkning, svarade likväl den tilltalade saktmodigt:
— Det måste vara ett missförstånd, jungfru lilla. Jag är ingalunda städslad till någon tjenst här i huset, utan kommer på en vänlig bjudning af hennes herrskap. Väl var det min afsigt att komma förr, men händelsen fördröjde min hitresa.
Sömmerskan mumlade något om att "den kommer tids nog, som skall hänga," och efter några sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:
— Ja så, mamsell stöder sig på att hon på långt håll är slägt med "hennes nåd."
— Jag är fru Wermells brordotter. Men hvarföre benämnes hon "hennes nåd?" Wermellska namnet är icke af adel.
— Det vet jag också alltför väl, min lilla mamsell! svarade hushållerskan, men då vår husbonde från kapten med ens blef öfverstlöjtnant, jäste högmodet upp, och frun kallade husfolket tillsammans och tillsade oss att hädanefter säga "hennes nåd", för korthetens skull, bevars! För oss var det just sak samma, men de förnäma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg deråt. För att ej skämma en god sak, kalla vi också döttrarna för fröknar, och det upptages ganska nådigt. Men herre Gud, så jag pratar! Jag glömmer alldeles att jag talar med hennes nåds brordotter och torde få…
— Var icke rädd, genom mig skall frun icke få någon ledsamhet.
— Så mycket bättre, min lilla mamsell! Folk som löpa med sqvaller hatar jag som synden. — Man kan väl icke alltid väga sina ord på gullvigt heller, utan då och då säger man sin hjertans mening.
Hvem vet huru många ovägda ord ännu kunnat undfalla husrådinnan, om icke betjenten kommit för att efter hennes nåds befallning föra den fremmande mamselln i det rum der téet serverades.
Med en tyst bönesuck om tålamod i sina nya okända förhållanden gick den unga flickan att möta en nära slägtinge, som ännu var henne alldeles obekant.