Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon hört, tills klockan nära tio, då betjenten kom för att föra henne till frukosten.
I stället att visa henne den ginaste vägen genom köket till matsalen, hade han tillsägelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och salongen. Sannolikt ville man imponera på den fattiga slägtingen, genom de många, för henne fremmande lyxartiklarna.
Vid en pelarvägg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonklädsel; hon spelade vårdslöst med ena handen, under det att hon talade vid en bredvid stående ung man, som tankspridd bläddrade genom ett häfte med noter. Ida igenkände i honom densamma hon mötte i koridoren aftonen förut. Han bugade sig artigt, och en glad öfverraskning målade sig i hans blick, under det att damen endast höjde sig ett par tum från stolen och med handen visade på en dörr till venster om kaminen.
Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen, men hon var säkert någon fremmande person här i huset.
I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock, rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" — och nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad den vackra flickan, än hans hustrus nära anförvandt.
Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand, sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf. Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i dagligt tal Natinka."
Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne i handen. Sedan begynte hon fråga efter såväl hennes, som systrarnes ålder; huru längesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och mera dylikt.
Ehuru obehagligt och föga passande detta inkvisitoriska förhör äfven förekom Ida, svarade hon likväl uppriktigt och okonstladt på alla tantens frågor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget, och i synnerhet af hennes äldsta systers arbete.
— Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru Wermell ironiskt, — och sådant lär minsann kosta på. Se icke så förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri och misshushållning bidrog till din faders ruin.
— Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida, dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda älskade moder förtalas. — Så långt mitt barnaminne sträcker sig, påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder, möbler eller kalaser.