Den stora mångfalden i Odins väsende betecknas genom ett stort antal namn. Dessa kunna hänföras till följande klasser, hvilka kunna afse a) hans gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: Allfader, Ygg (fn. Yggr), Göt (fn. Gautr, Aldagautr) m. fl.; b) hans makt i naturen: Svinn (fn. Svinnr, Fjölsvinnr), Gångläre (fn. Gángleri), Gagnråd (fn. Gagnráðr), Vägtam (fn. Vegtamr), Vidre (fn. Vidrir) m. fl.; c) hans kroppsliga form: Grane (fn. Grani), Brune (fn. Bruni), Sidskägg (fn. Sidskäggr), Grimme (fn. Grimnir), Bålögd (fn. Báleygr) m. fl.; d) hans höghet i egenskap af poesiens, stridens och segerns gud: Fimbulty (fn. Fimbultyr), Ropt (fn. Hroptr), Valfader (fn. Valföðr), Härfader (fn. Herjaföðr), Segerfader (fn. Sigrföðr) m. fl.

Óðinn härledes af verbet vaða, impf. óð, vada (jfr lat. vadere), framgå med kraft, oemotståndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med raseri, hvaraf adj. óðr, got. vods, rasande. Alfaðir, alltets skapare och fader. Yggr, grubblaren, af ugga, tvifla, frukta. Gautr af gjóta, impf. gaut, gjuta; således blifver gautr = den som göt, utgöt, skapade. Andra låta gautr betyda »den talande» af gauta, tala[[5]]. Aldagautr af öld, hvars pluralis aldir betyder både människor och tider, och således är betydelsen af aldagautr, aldafaðir, människornas och tidernas skapare och fader. Svinnr (också Sviðr), klok, förståndig; Fjölsvinnr af pref. fjöl, mycket (ty. viel), Gángleri, vandraren, af ganga, gå. Vegtamr, van vid vägen, af vegr, väg, och tamr, van, tam. Gagnráðr, den gode rådgifvaren, af gagn, nytta, gagn, och ráða, råda; eller den mycket rådige, kloke,

af prefixet gagn-, genom, mycket[[6]]. Viðrir, väderherskaren; jfr viðra, vädra. Grani, den skäggige, af grön, gen. granar, läpp, skägg kring munnen. Siðskeggr, som har långt skägg, af siðr, långt nedhängande, sid, och skegg, skägg. Brúni, som har stora ögonbryn, af brún, ögonbryn. Grimnir, som har hölje eller mask, af grima, mask. Báleygr, som har brinnande ögon, af bála, bränna på bål, och adj. eygr, försedd med ögon, af auga, öga. Fimbultyr, runogud; jfr anglosax. fymble, hemlig kunskap. Hroptr betecknar Odin såsom krigets gud; jfr hrópa (ursprungligen?) ropa, håna, baktala. Valföðr kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne, af valr, val, urval (af de fallne), och faðir, i sammansättning vanligen föðr, fader. Herjaföðr, hjeltefader, af herr, gen. herjar, hjelteskara, här. Sigrföðr, af sigr, seger.

Odins utseende och attribut. Odin föreställes såsom en gammal, högväxt man, enögd, med djupsinnigt, grubblande anlete och långt skägg samt en bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en blå mantel samt spjutet Gungne (fn. Gungnir) i handen. Han bär en guldring, Dröpne (fn. Draupnir), på armen; två korpar, Hugin (fn. Huginn) och Munin (fn. Muninn), sitta på hans skuldror; två ulfvar, Gäre (fn. Geri) och Fräke (fn. Freki), ligga vid hans fötter, och karlavagnen rullar öfver hans hufvud. Han sitter på en hög stol och ser ut öfver all verlden, eller far han fram i stormen på sin häst Sleipne (fn. Sleipnir).

Gungnir; jfr sv. gunga. Draupnir, drypringen, af driúpa, drypa, droppa. Huginn, tanken, af hugi, hugr, håg, tanke. Muninn, minnet, af muna, erinra sig. Geri, den glupske, af gerr, glupsk. Freki, den lystne, af frekr, lysten. Sleipnir, den glidande.

Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes söner, träffar alltid och vänder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det är symbolen af makt och herravälde. — Ringen Dröpne är fruktbarhetens symbol. Då dvergen Brock gaf ringen åt Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle åtta lika stora ringar drypa af honom. — Odins korpar, som sitta på hans skuldror, hviska honom i örat alla tidningar de höra och se. Han sänder dem ut, när det dagas, att flyga kring hela verlden. — Odins ulfvar få all föda, som står på hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. — Odins häst Sleipne är den yppersta och hurtigaste häst, som på sina åtta ben går lika bra i land, på vatten och i luft. Utom denna hade han äfven stridshästen Blodighof.

Odins vandringar. Det, som uttryckes genom Odins korpar, häst o. s. v., uttryckes på ett annat sätt genom Odins vandringar. Rastlös genomvandrar Odin verlden, han genomtränger naturen för att öfver allt väcka andligt lif, för att pröfva människans sinne och för att utforska kunskap om tingens väsen, ursprung och ände.

Såsom Gagnråd (se sid. [29]) uppsöker Odin jätten Vaftrudne (fn. Vafþruðnir) för att utforska dennes vishet och mäta sig med honom. De förelägga hvarandra ömsesidigt frågor öfver verldens ursprung och ände, och den, som icke kan besvara den andras frågor, skall hafva förverkat sitt hufvud. Odin öfvervinner jätten, som på den sista frågan igenkänner honom samt betages af vördnad och skräck. Nu är jättens undergång gifven, när han vågat sig i strid med Odin (Sæm. E.: Vafþruðnismál); d. v. s. det materiella går under, när det beröres af anden; det kan ej längre bestå i sin grofva natur.

Såsom Grimne (sid. [29]) kommer Odin till sin ovärdige fosterson Geirröd (fn. Geirrödr), och af denne satt mellan två eldar förkunnar han åsaverldens härlighet, ömkar sig öfver sin fallne fosterson och förkunnar honom döden, i det han gifver sig tillkänna (Sæm. E.: Grimnismál). Här granskar och pröfvar Odin människosinnet.

Såsom Vägtam stiger Odin ned i underverlden och väcker valan för att utforska sin son Balders öde (Sæm. E.: Vegtamskvida).