stånda skall.»
Hoddmimisholt; Hoddmimir af hodd, skatt, och Mimir, Mime, som bevarar lifskraften såsom en skatt; holt, skog, t. holz. Lif n. är här att taga såsom femin., lifskraft. Lifþrasir, den lefnadsfriske, af þrasa, strida, larma. Gimli, gimil, glans.
Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s. v.) hafva förgåtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mörker (Balder och Höd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, såsom i begynnelsen eld och köld ([§ 1]), stå fiendtligt mot hvarandra. Höne har vändt åter från vanerne, som försvunno med den gamla jorden; han kommer visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning. Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.
Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt ädlare natur, de lefva af morgondagg.
De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin Sindre (fn. Sindri, af sindra, gnistra) och jätten sin dryckessal, Brime (fn. Brimir, af brim, hafsbränning, eller brimi, flamma).
Det finnes också straff-orter för människorna. På Nåstrand (fn. Náströnd, likstranden, af nár, lik) står en stor sal, hvars dörrar vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[[8]].
Så kommer den mäktige, den onämnbare (Hundlyljóð) guden till stordomen. Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på Balder, då han lades på bålet?
Lönen är evig. Månne också straffet är det? När Balder och Höd omfamna hvarandra, när mörkret går upp i ljus, då skall också det onda upplösa sig i det goda. Då sänker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i afgrunden, medan det goda och sköna lefver. Det är stordomen (jfr Petersen, sid. 329; Lüning, sid. 87).
Afslutning.
Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof, utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom; Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet, välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det personifierade onda, djäfvulen o. s. v.