§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.
Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades Åsgård (fn. Ásgarðr). De möttes på Idavallen (fn. Iðavöllr) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor Gladsheim (fn. Glaðsheimr). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla människor Vingolf (fn. Vingólf). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas guldåldern och varade, tills tre mäktiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.
Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig, huruledes dvergarne fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se [§ 9]).
Dernäst skapade gudarne människorna ur träd. Odin (fn. Oðinn), Höne (fn. Hoenir) och Lodur (fn. Loðurr) gingo längs med sjöstranden och funno tvänne träd, Ask (fn. Askr) och Ämbla (fn. Embla), »utan kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.
Ásgarðr af áss, pl. æsir, (se [§ 10]) och garðr, boning, gård. Iðavöllr, flitslätten, af ið, flit, och völlr, slätt, vall. Glaðsheimr, glädjens eller glansens hem, af glaðr, glad, klar. Vingólf, vännernas rum, af vinr, vän, och gólf, golf, rum. Hoenir, är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. Loðurr hänföres till det t. lodern, låga. Askr, askträd; Embla förklaras med alm, t. ulme; äfven med honträdet af asken.
Guldåldern är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s. jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse, och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och bekymmer. Då är det slut med guldåldern.
Treenhet. En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der Hár (hög), Jafnhár (lika hög) och Þriði (tredje). I bestämdare former framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom Odin, Vile och Vi (se [§ 3]), samt vid människans skapelse såsom Odin, Höne och Lodur. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.
Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan kom till vanerne (se [§ 11]) och af dem gjordes till herskare. Vid människans skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven Lopt (fn. Loptr, af lopt, luft) och är då den samme som Loke (se [§ 24]). Lodur är Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69-70).
B. Verlden[[3]].
§ 8. Jättar.