Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för ung. Men det var på tiden i alla fall ...
— Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då hon slagit sig ned och skålat.
— Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?
Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet nätt etui och tände en cigarrett.
— Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting också.
De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.
När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny tankegång:
— Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.
Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.
— Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?