— Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.
— Men det fordras tusen kronor i avträde.
— Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten passar.
Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till någon av de tre ...
I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes människoöden.
Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.
Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande. Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt var garderad — ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett slut.
Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion, för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000 kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken av en indiskretion.
Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner. De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant. På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre gånger den hyra som lagen tillät.
Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst — det var efter Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt, utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom — liksom hundratals lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste bostadsbristen — och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga kungörelser till allmänhetens upplysning — god och billig annonsering, som kunde leda till försäljning av lägenheten.