»Hvad talade ni om?» frågade Elisa.
»Om försoningen och lifvet efter detta.»
»Ingenting sätter Gustaf Adolf så i eld och låga, som när något säges emot korset», anmärkte Elisa.
»Men det är illa, ty skall man uträtta något i en diskussion, får man inte bli het. Enligt min tanke vinner man också mycket mer genom att sätta sig in i sin motparts åsikter och göra så många medgifvanden som möjligt, än genom att för mycket hålla på sina egna.»
»Blir man inte bra lätt vacklande om man det gör?»
»Sanning framför allt.»
»Naturligtvis, det är just Gustaf Adolfs lösen. Inte tror du väl, att han bara för att få rätt håller på något, som han ej är fullt öfvertygad om?»
»Nej, det förstås, men hans hetta kan förleda honom till öfverdrifter. Och så uttalar han sig så oförbehållsamt om saker och ting af sådan art, som man bör behandla med stor försiktighet.»
»Såsom till exempel?»
»Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf förklarade sig tro på fördömelsens möjlighet. Det borde han ha hållit inne med; jag såg hur doktor Hessel hårdnade till invärtes. Det finns ju ställen i bibeln, som tyda på alltings återställelse; jag tycker Gustaf Adolf hellre borde vilja tro på dem.»