»Jag kan nog inte komma igen», sade Brita tvekande.
Hon var tydligen föga böjd för att gå tillbaka, men det kostade också på att neka fröken Elisa något.
»Jag har skurat golfvet och gjort så snyggt där inne som det var möjligt», tillade hon.
Elisa kom i håg, att hon lofvat en slant för besväret, och tog upp sin portmonnä. Men Brita vägrade att ta emot något. Elisa gaf henne en vänligare blick, hon förstod nu, att Brita ej var ogin, utan verkligen icke hade tid. De skildes och Elisa fortsatte sin väg.
Mor Inga beredde sig till energiskt motstånd, då hon fick se henne. Men det behöfdes ej, ty Elisa började med den försäkran, att djuren ej skulle föras bort.
»Jag skall skaffa någon, som kommer hit och sköter både Inga och dem», sade hon mildt.
Nu blef ej den gamla uppbragt, hon välsignade och grät i stället. Och Elisa tänkte, att all den föregående vreden skrefs nog upp på dens räkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.
»Men jag menade endast väl», tänkte Elisa urskuldande sig inför samvetet.
Nu gällde det att få någon, som ville vårda mor Inga och hennes stumma älsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. Då hon tog farväl af gumman, lofvade hon denna att om en stund sända Signe i Backtorpet till henne.
Och Signe i Backtorpet kom, strålande lycklig öfver att få göra sin älskade fröken Elisa en tjänst.