»Hur kan ni vara så viss på det?» frågade han. »Hur vet ni, att Andens lif verkligen hinner fram till Gud och icke dör i döden? Ingen af de döda har uppstått för att säga oss det.»
»Jo, en har uppstått och sagt oss det», svarade Elisa, »Jesus Kristus. Och den, som tror, får lifvet af honom och skall aldrig se döden.»
Hon hade stannat på höjden af en backe. Han blef stående några steg ifrån för att se hennes gestalt afteckna sig mot den af vårliga regnskyar rentvättade himlen.
»Kom ända upp, så att ni sett öfver på andra sidan, innan vi vända om hem,» sade hon, som ej kunde finna sig i något oafslutadt.
Han lydde, och när han stod vid hennes sida på höjden, seende bort mot solnedgången, föreföll honom det hela som ett godt omen.
Elisa kunde aldrig se en strålande solnedgång utan att minnas en vinterdag för några år sedan, då hon tillsammans med Gustaf Adolf och Irene sökt tyda något af naturens rika bildspråk.
»Har ni sett en kristen dö, doktor Hessel?» frågade hon.
»Nej.»
»Det har jag gjort en gång, och det glömmer jag aldrig.»
Doktor Hessel tänkte, att äfven om han stått vid samma dödsbädd, skulle han ej sett hvad hon såg.