»Jag vet verkligen inte», svarade hon oskyldigt, undrande på hans egendomliga sätt. Tydligen var det något han ville komma till.
»Ni får mig att skämmas öfver mig själf mindre kanske genom hvad ni säger och gör än genom hvad ni är», sade han. »Emellertid har jag nu varit ute och tänkt.»
»Och har ni kommit till något resultat?»
»Icke riktigt, det står och väger. Men ert ord kan få den ena vågskålen att sänka sig», svarade han.
Hon såg frågande på honom, och hennes hjärta började klappa, ty något i hans ansiktsuttryck sade henne, att en afgörandets stund var kommen.
»Frågan är den, om jag, för att det skall bli något af mig, bör lämna Elghyttan eller stanna», sade han.
Hennes öga fick ökad glans.
»Ni bör resa», svarade hon.
»Längtar ni då så mycket att bli af med mig?» frågade han med en sorgsenhet mera låtsad än verklig, ty han förstod hennes mening.
»Jag längtar att se er bli den man ni kunde vara», svarade hon med något på en gång vekt och uppfordrande i blick och tonfall.