28.
Samma vår, som doktor Hessel lämnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit prästvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om den högtidliga akten. Sedan följde Gustaf Adolf med dem hem för att stanna några veckor, innan han tillträdde sin nya plats i Stockholm.
Han lade märke till en förändring hos Elisa. Hon såg ut att bära inom sig en fond af lycka, som omöjligt kunde döljas, utan strålade fram och röjde sig i gång och hållning, i röst och blick. Men ibland fördunklades detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ändrade färg.
»Gustaf Adolf», sade hon i en sådan stund, »bed att ingenting på jorden blir oss så kärt att vi glömma himmelen.»
»Hvad tänker du särskildt på nu?» frågade han.
»Jag vet knappt», svarade hon drömmande och såg långt ut. »Kanske hör det ej endast jorden till. Det är en dröm om att vara ett ljus, som lyser till Kristus.»
»Den drömmen bör bli mer än en dröm, Elisa.»
»Gud gifve att den må blifva det!» utbrast hon ur djupet af sitt hjärta.
Men strax därpå trängde en suck sig fram.
»Hvarför är det alltid stoft på vingen?»