Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig själft.
Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke öra.
Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven om dess föremål är blott en gris.
Under natten dog mor Inga.
»Låt kräkena vara», blef hennes sista ord och medvetna tanke.
4.
Det var i kvällningen följande dag. Elisa kom från mor Ingas stuga, där hon varit för att ordna med åtskilligt.
I skogen nära spången mötte hon kandidat Rise. De gjorde följe och talade om den döda.
Då de nalkades spången föreslog kandidaten, att de skulle gå öfver ån på bron ett stycke längre upp, men Elisa hade ej tid med någon krokväg.
»Spången är så smal, och ån är både djup och strid inunder», invände han.