»Brefvet handlar naturligtvis först och främst om Christian själf», sade Torvald.
»Hvarför naturligtvis?» frågade Irene.
»Åh, somligt folk skrifva alltid om sig själfva, hvad de än skrifva om.»
»Det var också filosofi! Men gissa nu i stället för att filosofera», sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.
»Brefvet handlar om honom själf och någon annan?» framkastade Elisa.
Majoren smålog och såg mystisk ut. Nu hade han fått intresset och nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.
»Hvem är hon, hvem?» ropades i korus omkring honom.
»Lugna er, lugna er, barn!» sade han med värdighet och tog upp ett bref ur fickan.
Den omständlighet hvarmed han vecklade ut det var ägnad att ytterligare stegra nyfikenheten. Sedan började han föredraga det med stor patos. Men som han hade svårt att läsa stilen, stakade han sig, läste orätt och kom af sig, hvilket icke gick bra ihop med högtidligheten. Auditoriet började skratta.
»Läs det du», sade majoren och uppgaf försöket, slängande skrifvelsen till Elisa.