»Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behöfver någon alls göra det?» frågade Torvald.
»Ja, naturligtvis. Jag skall göra det», svarade Elisa.
»Nej, jag», sade Irene.
»Du skall fara, om någon. En titt ut i den glada världen kan du behöfva, innan du går i kloster», sade Torvald, som icke alls gillade sin systers framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada på henne.
Men Irene stod fast vid sin föresats att stanna hemma. Hon ansåg det som en bättre förberedelse än festligheten till den kommande vinterns själfförsakelser. Det var nämligen bestämdt att hon skulle gå igenom en sjukvårdskurs, då det på missionsfältet en gång kunde vara bra att känna till grunderna i sjukvård.
Alltså blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.
Då majoren kom hem igen var han alldeles i extas öfver sin blifvande sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock osäkert hvilket som hänförde honom mest. Torvald delade hans förtjusning, men Elisa var mera lugn.
Under de följande dagarna var hon särskildt tankfull, då hon gick och styrde på Elghyttan, där hvarje vrå var henne så välbekant och kär sedan barndomen. Såg hon ut genom fönstret, möttes ögat af idel kända föremål. Hon såg dem för sig, då hon blundade, och hon skulle kunnat utantill rita upp skogens vågiga rand mot horisonten, troget återgifvande hvarje bukt. Med åns brus var hon förtrogen som med en älskad stämma. I stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.
Väl hade hon alltid vetat att hon någon gång skulle lämna allt detta, men först nu hade denna vetskap framstått för henne som verklighet, sedan hon sett Elghyttans blifvande härskarinna. Uppbrottets stund syntes ej längre aflägsen i dimmigt fjärran. Hur skulle det kännas när den kom?