»Vill ni påstå, att ni var rädd?» frågade hon, då de stannade vid porten.
»Jag har ej stort fysiskt mod», svarade han.
Hon såg undrande på honom. Var han feg eller sällsynt modig? Han vågade ej gå öfver en spång, men han tvekade icke att visa sig sådan han var, äfven med fara att bli föraktad.
»Jag förstår er inte, kandidat Rise», sade hon och skakade på hufvudet.
Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes ansikte. Aftonsolen begöt henne med sitt glödröda skimmer, och hon stod där i sin friska skönhet som en ljusuppenbarelse.
Hans blick blef drömmande och full af vemod. Svara glömde han, men då hon gick in, lyfte han vördnadsfullt på hatten och styrde sedan sina steg bort genom trädgården igen, fast åt ett annat håll än det, hvarifrån de kommit tillsammans.
Sven Rise älskade ensamheten och sökte den ofta. Det var dock ej på sina sorger, motgångar och missräkningar han tänkte i sådana stunder, fast han hade mer skäl än mången annan att göra det.
Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en bärande kraft.
Läkare ville han bli och tänkte, att det lilla kapital han fått i arf nog skulle räcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och flitig. Men dessa båda dygder tärde på hans hälsa, som efter några års ansträngt och framgångsrikt arbete alldeles bröts. Han föll i en allvarsam sjukdom. Den blef långvarig och konvalescenstiden ännu längre. När han ändtligen förklarades tillräckligt frisk att återtaga ett litet minimum af arbete, voro hans tillgångar i det närmaste slut. Han försökte läsa, men insåg snart, att han ännu var alldeles för klen för studier, helst som dessa måste drifvas med fart. Läkaren trodde att några års oafbruten vistelse i en hälsosam skogstrakt under måttligt arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behöfde. Det var orsaken att han sökt sig som informator till Elghyttan.
Här gömde han för alla smärtan öfver sin afbrutna bana så väl, att han själf nästan glömde den.