»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet hvad du går för.»
»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt; »du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»
»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.
Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet grep ett hårdt tag om honom.
»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes ansikte.
Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande skälmskt och fint känsligt.
»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.
Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.
Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen, men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan, och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta, låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.
Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo, och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat? Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle lefva i hennes hjärta förädlande.