Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelägenheter. Strängt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var egentligen sin kära vetenskap och betingelserna för att rätt kunna fylla en läkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet någon gång att röra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det därhän.
Längre fram på hösten tyckte hon, att han började se så klen ut, och bad honom ej öfveranstränga sig, men han bara skrattade åt hennes farhågor. Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.
»Var det du, Rise, som hostade så rysligt i natt?» frågade majoren en morgon.
»Så ledsamt att jag störde farbror! Jag trodde inte det skulle höras, det är ju ett par rum emellan oss.»
»Det gjorde ingenting för mig alls, jag stoppade bomull i öronen, men du själf skall akta dig.»
»Det är bara en tillfällig förkylning. I natt lofvar jag att vara tystare.»
»Du skall dricka bröstsaft och hålla dig inne», ordinerade majoren.
Kandidaten drack bröstsaft och höll sig inne, men den tillfälliga förkylningen blef efterhängsen och tärde på hans krafter. Litet hvar började öfvertala honom att fara in till staden och fråga en skicklig bröstläkare, som bodde där. Ingen trodde någon egentlig fara vara för handen och Sven Rise minst af alla, men det är ju aldrig bra att vansköta en åkomma. Därför for han på allmän begäran in till doktorn en morgon.
Följande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frågade intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han fått och upprepade några förhållningsregler, som blifvit honom föreskrifna.
»Då var det ingenting farligt?» frågade Elisa lättad, fast hon egentligen ej hyst några allvarsammare farhågor.