»Har du först nu kommit underfund med det, min älskling? Det har jag vetat länge», svarade majoren sorglöst.
Då han fick se kandidat Rises förvånade min, brast han i skratt.
»Karlen har sina förtjänster i alla fall», försäkrade han. »Ingen kan berätta skepparhistorier som han. Sjöman var han, innan han kom hit, ser kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plöja åkern lika bra som hafvet. Men se, ’den gubben gick inte’, som de lärda så sant uttrycka sig.»
»Men om han inte kan sköta sin uppgift, borde han väl afskedas», ansåg kandidaten.
»Visst borde han det», erkände majoren beredvilligt. »Men hvem katten har hjärta till något sådant? Inte jag åtminstone. Jag slog fram något om det en gång, men då blef han så jämmerlig, att jag genast tog min hotelse tillbaka. Han kommer nog att förbli på Elghyttan, tills endera af oss dör. Och jag är just inte ledsen för det. Vill jag ha roligt ibland, går jag bara ut till honom på fältet och låter honom berätta sina historier för mig. De roa mig ofantligt. ’Det är intet ondt, som ej har något godt med sig’, påstår ordspråket. Rättaren gör mig åtminstone den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet på godset mycket oftare än jag annars skulle komma mig för med det.»
»Det öfverinseendet är allt mycket värdt, när pappa bara hör på hans skepparhistorier», anmärkte Torvald skrattande.
»Är du näsvis, pojke?» frågade majoren med ett låtsadt försök att vara fruktansvärd.
Torvald lät sig ej det minsta bekomma.
»Men pappa», sade Elisa, »det går inte an att låta det vara som det är med Andersson.»
»Hvarför skulle det inte gå an?» frågade majoren en smula otålig.