»Ja, i soluppgången», svarade hon.
»Hu! Hvad skulle du uppe att göra så midt i natten?» frågade en röst bakom henne.
Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var löjtnant vid ett landsortsregemente och hade därför godt om tid att gå och slå dank på Elghyttan. Elisa var glad, när han bevärdigades tillbringa sin ledighet där och icke annorstädes.
»Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon är sjuk.»
»Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.
»Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.
Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.
»Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är guld och ära eller smuts och grisar.»
»Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall», sade Elisa.
»Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk. Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades på hvar sin sida om honom.