Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade, sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.
Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Själfva det sakförhållandet, att ett försvar för slafveriet behöfdes, visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar. Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare, Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.
Den grekiska och romerska patriotismen — som i dessa tider var medborgarnas högsta dygd — innebar samma hat till främlingen och grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af ädelhet och förfining — ett exempel på, huru det gängse bruket har makt att fördröja ett moralbegrepps utveckling.
Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring inträder dock småningom häri.
Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde den, som kränkt den gängse moralens bud.
Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod, offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången hedning — liksom jude — hade flere århundraden före Kristus klart insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne, personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.
C. De germaniska folkens moral. Den barbariska moralens grunddrag återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning; blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun, och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem fastställdes efter graden af främlingsskap.
Under kristendomens inflytande ändras — ehuru mycket långsamt — dessa barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.
Feodalismen — först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande i Abessinien — är en inrättning, som framträder helt naturligt öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.
Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar människokärlek — men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d. v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och religionsförföljelserna grymheter, sådana som — enligt någons yttrande — »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla slags tortyr — särskilt inkvisitionsdomstolarnas — något som jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna. Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig själfständighet voro de svåraste af alla brott.