Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling, som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi nu skola sysselsätta oss.
De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften utvecklar sig egoismen och ur släktbevarelsedriften altruismen, båda lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta sammanhang icke endast själfviskhet. Ordet innefattar här äfven själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse — eller med ett ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en »individ» — d. v. s. en viss själfständig personlighet — häfdar sin säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. Altruism[2] åter är känslan för andras väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till andras lycka.
Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men begreppen om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes som samhällets fullhet af lif.
Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam som aktningen för sanningen medger.
1. Minnet som biologisk företeelse.
En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror på att man genom öfning kan befästa de nödiga och utesluta de onödiga rörelserna. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på ett s. k. fysiologisk minne hos muskler, närver och i synnerhet närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är olikt det psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man kan ju gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att medvetet minnas alla de tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt — eller rättare automatiskt — utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara, och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]
Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa »anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]
Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter — och lättare — utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta huru sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel kunde mångfaldigas.
Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa »instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser, till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika karaktärer: bland de högre djuren visa individer af samma slag äfven mycket olika karaktärer.