Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innan man vill erkänna den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom vissa viktiga områden — och äfven inom arbetets — så kan man i hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens upphäfvande se ett väsentligt framsteg i moraliskt afseende. Ingen lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott fördröjer det hela samhällets fullständiga uppvaknande, som måste föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan rättvisa blir den ledande grundsatsen.
En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att moralens utvecklingshistoria är historien om inskränkandet af den individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad, lika visst som den är historien om den individuella frihetens utvidgande i alla sådana fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och altruismens likaberättigade kraf. Att lösa den sociala frågan så, att en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.
9. Slutord.
Under framställningen af den industriella, nutida moralen har utrymmet ej medgifvit annat än korta antydningar om de synpunkter, dem vi följt vid skildringen af den djuriska, den vilda och den barbariska moralen, nämligen begreppen om människolifvets värde, om äganderätten, om de svagas behandling, om förhållandet mellan könen samt altruism och pliktkänsla i allmänhet. En fullständig framställning af vår samtida moral från dessa synpunkter skulle dessutom innebära en pröfning af, ett omdöme öfver densamma, hvilka ej tillhöra området för denna skrift. Endast om själfva hufvudpunkten, den som anges i uttrycket industriell moral, har det varit nödvändigt att tala något utförligare, för att ge stöd åt påståendet, att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt utveckling af densamma måste innebära ej blott dess frigörelse från återstoderna af den djuriska, den vilda och den barbariska uppfattningen — dem vi delvis finna kvar i vår samtids moraliska känslor, rättsbegrepp, seder och lagar — utan ock en genomgripande ändring i de nya förhållanden, som det industriella skedet framkallat.
Syftet med denna framställning har endast varit att följa vissa af våra nu gällande morallagar från deras ursprung fram till deras nuvarande ståndpunkt. Genom en sådan öfversikt inse vi, att de sedliga begreppen icke en gång för alla äro nedlagda i människans medvetande. Den visar oss, att dessa begrepp varit vidt skilda under olika tider och hos olika folk och att de nu i västerlandet gällande sedliga begreppen äro frukten af många årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår ståndpunkt, som denna nu skiljer sig från australnegrernas.
Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära: att den moraliska utvecklingen, liksom all annan utveckling, i det stora hela taget oafbrutet skrider framåt, ehuru en delvis tillbakagång, under vissa tider och genom vissa omständigheter, ofta inträder. Denna visshet om ett oaflåtligt, ehuru ytterst långsamt, framåtskridande är lika rik på kraft och hopp som den forna föreställningen — om en i Guds beläte skapad men fallen mänsklighet — var försvagande och förtviflad. Det finnes ingen i djupaste mening mer uppbyggande tanke än den, att mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själf arbetat sig upp till sin nuvarande materiella, intellektuella och moraliska ståndpunkt. Denna tanke äggar ej blott till oaflåtlig sträfvan i det närvarande, den tröstar oss äfven öfver många af de tills vidare oundvikliga lidanden, under hvilka mänskligheten suckar, och den ger oss tillika en härlig fjärrsyn in i framtidens »förlofvade land».
Ty utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för att erhålla en öfverblick såväl af den mödosamt tillryggalagda vägen, som af den väg vi ännu hafva att steg för steg vandra ifall vi vilja nå den moraliska utvecklingens lika väl som all annan utvecklings slutliga mål:
den största möjliga lycka för det största möjliga antal.
Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.