B. Grekernas och romarnas moral
43.
C. De germaniska folkens moral
46.
8.
Den industriella moralen
50.
9.
Slutord
54.
Efterskrift
56.
STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.
Inledning.
I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.
Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling, som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi nu skola sysselsätta oss.
De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften utvecklar sig egoismen och ur släktbevarelsedriften altruismen, båda lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta sammanhang icke endast själfviskhet. Ordet innefattar här äfven själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse — eller med ett ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en »individ» — d. v. s. en viss själfständig personlighet — häfdar sin säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. Altruism[2] åter är känslan för andras väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till andras lycka.