Hvar och en i syskonringen — ifall man har lyckan att vara flere syskon — väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som längst stod upprätt i den falnande glöden.
Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar af brasan, när barnjungfrun berättat “mera“, “bara mera“, med barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att — sedan man först brandförsäkrat fingrarna i munnen — nappa de kol, som sprakade ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?
Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa drömda faror.
När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula — hvad vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason; hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern och Hjörungavåg!
Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!
Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!
Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa, hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående generation berätta — på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där berättaren själf försvinner — och göra alla de romantiska släkt- och ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man, under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor, hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.
Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till sagoförtäljande dryckeslag.