Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka tycktes spörja:
“Är då människornas öde annorlunda?“
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den sfär, i hvilken vi lefvat vårt värkliga lif, bort till nyttans värld. Men där bli vi icke, som trädet, lifvande, värmande skönhets- och glädjebringare. Vi förtorka, vi förbränna icke. Men först när vi inse att vi måste förbrinna, ifall vi skola lyckas göra lifvet varmare och skönare för oss själfva och för andra — först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, hvilket falnar på vår härd!