— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog vad det är som tjusar mig i dem?
— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera, intresserar er…
— … intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det ju inte.
— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med er intressanta pince-nez?
— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan 11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter, på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig pince-nez'n.
Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.
— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens handlingar, och ni steg in.
— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag, att den befann sig i andra ändan av rummet.
Direktören såg förorättad ut.
— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?