— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan en smula misstänksam ut.
— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?
— Mycket riktigt.
— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån. Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler, upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget alls inte varit någon gåta.
Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan, sade han, består av…
Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer, tog nu till orda.
— Ja, men jag kan inte se…, sade han.
— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten återkallade herr Corpwieth.
Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog en kikare.
— Nu går vi, sade herr Corpwieth.