III.

Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig, att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord, av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar. Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom, i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om er.

— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.

— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget folk. Därför har jag vakat här i natt.

— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.

— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna märkliga historia.

— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.

Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.

— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag vore värdigt en Sherlock Holmes.

Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade: