— Menar du direktör Limburgs?
— Direktör Limburg!? Äger han den?
— Jo, åtminstone åkte han i den i går morgse vid elva-tiden.
— En stor grå eller brun historie, som liknar en tax eller en elefant?
— Något dylikt är det just.
— Var såg du den?
— På chaussén. Jag hälsade på Limburg. Jag har sett honom på
Föreningsbankens bolagsstämma. Men han besvarade inte min hälsning.
— Tack Guttelin, tack! Du är en hedersman. Nu går jag.
Corpwieth störtade ut. Direktör Limburg! Vad fanns det för ett samband mellan honom och Melón? Intet, absolut intet. Men det gällde att genast tala med Limburg. Kanske hade han lånat ut sitt odjur åt någon? Men han hade själv åkt i bilen klockan elva och en halvtimme senare reste bilen i väg med Melón. Det var högst besynnerligt. Men Limburg var ju en i allo aktad man, känd för sin häftighet, men annars oförvitlig. Och vad hade han att göra med Melón?
Limburg bodde vid Norra Kajen. Corpwieth steg upp för den breda trappan och ringde på dörren — en vacker, snidad ekdörr. En tjänarinna öppnade.