— Till den första, d.v.s. till att han förändrades så starkt i vår fanns det nog på sätt och vis en yttre orsak. Raseriskovet nu nyligen föreföll fullkomligt omotiverat.
— Vad var det då som hände i vår?
— Det kan jag tyvärr inte säga. Jag har lovat min far att hålla saken hemlig. Men det kan inte betyda något nu. Det var bara en motgång, inte ens en stor motgång, men den var ändå tillräcklig att bringa honom ur jämvikten. Han har säkert varit sjuk längre än någon anat.
— Jag vill inte tvinga Er att yppa något, som ni inte önskar berätta. Kanske denna motgång ändå kunde ha en viss betydelse. Men vi kunna ju gå över till raseriskovet. Vad sade Er far vid det tillfället? Mot vem vände sig hans ursinne?
— Mot mig. Och orsaken förstår jag inte. Han skrek åt mig att jag var en djävul som inte ville annat än pina honom, att jag på det mest infernaliska sätt ville förödmjuka honom o.s.v.
— Och det kom plötsligt vid middagsbordet medan han åt?
— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom det… Det var förfärligt.
— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner?
Skrattade hon åt honom?
— Nej, nej, han såg egentligen inte på henne utan på fatet hon bar in.
— Vad var det på fatet?